Vi får absolut inte glömma att det också varje dag i Sverige finns många, många barn, som utsätts genom sexuell grooming. Det sexualiserade våldet mot barn som sker på nätet, är på det sättet mer osynligt än i många andra länder. Sexuell grooming sker inledningsvis med att ett barn utsätts för smicker av vuxna. Genom en falsk identitet, där den vuxne utger sig för att vara en jämnårig, närmar sig förövaren på så sätt barnet. Övergången till en hotfull ton sker gradvis och barnet utsätts till sist för ren tortyr. Ofta genom att hoten rör barnets familj.   

Det är lätt att konstatera hur vidrigt och avskyvärt det är att utsätta barn för dessa handlingar. Det är betydligt svårare att komma åt problematiken. År 2011grundades den globala stiftelsen Change Attitude av fotograf Ulla Lemberg. Med kultur som verktyg och metod arbetar stiftelsen för att öka människors och omvärldens medvetenhet och engagemang för en värld fri från sexualiserat våld mot barn. Visionen är nolltolerans.

– Foto, film, teater, spel och andra kulturella uttryck berör och har alltid berört oss människor känslomässigt, därför ser vi kulturen som en kraftfull väg att förändra attityder och beteenden på djupet, berättar Ulla Lemberg med styrka, men också enormt vemod och sorg i rösten. När Change Attitude först startades var reaktionerna blandade. De flesta människor ville inte vid den tidpunkten kännas vid det bestialiska våld barn utsätts för världen över. Det är lättare och lugnare att blunda och låtsas som det regnar. Men under de sista åren har attityden börjat förändras och engagemanget i frågan ökar. Inte minst nu när #metoo fått fotfäste och synliggjort maktstrukturer som, när de lyfts fram i rampljuset, ifrågasätts för att nå förändring. #metoo har öppnat det mest förbjudna och möjliggör också för rörelse inom andra nedtystade områden i samhället.

– När vi startade stiftelsen var det många som tyckte att sexualiserat våld mot barn var så svårt, känsligt och så fasansfullt att de varken ville beröra eller beröras av vårt arbete i någon större utsträckning. Och visst är det tungt, fortsätter Ulla. Själen påverkas starkt och går i bitar när barns liv förstörs. Ibland tvivlar även jag på att det ska bli bättre. Men det som händer nu i vårt samhälle visar ändå på ett starkt engagemang för utsatthet och en vilja att förändra destruktiva mönster.Ulla Lemberg har en enorm drivkraft. Något som kan förklaras av hennes egen uppväxt.

– Väldigt ofta får jag frågan om jag själv har varit utsatt för övergrepp eftersom jag vigt mitt vuxna liv åt att porträttera kvinnors och barns utsatthet, världen över. Men så är det inte! Jag är uppvuxen i Malmö i en kärleksfull, varm och trygg miljö präglad av humanistiska ideal. Jag fick lära mig att tro på mig själv och att jag kunde bidra till världen. Den styrkan har jag burit med mig alla år. Och kanske är det just Ulla Lembergs minnen från barndomen som utgör den starkaste drivkraften. Hon har aldrig glömt hur det är att vara barn! Att få växa upp i en miljö där det är tillåtet att tro på sig själv och förverkliga sina drömmar. Det är en erfarenhet hon bär med sig och som borde vara självklar för alla barn i världen.

– Så ser det förstås inte ut men det är något vi alla måste sträva efter. Vi kan inte bara bry oss om våra egna barn. Vi måste kämpa för alla barns rättigheter förmedlar Ulla Lemberg med glöd i rösten. Som vuxna glömmer vi så ofta barnperspektivet, vi nedvärderar och underskattar konsekvent barnen i samhällsutvecklingen och det beror på kulturen vi har odlat historiskt och fortfarande upprätthåller. Vuxna har makt och barn har ingen makt. De är utlämnade i vuxnas händer och därför helt beroende av de beslut vi fattar – för det mesta utan att väga in barnets perspektiv! Vi talar om människors lika värde, men i praktiken behandlar vi människor utifrån helt andra värden och föreställningar. I vår kultur gäller det barn, ungdomar, äldre, kvinnor, och inte minst människor med annan geografisk härkomst än den svenska. Det är sorgligt konstaterar hon.

Ulla Lemberg upptäckte tidigt att hon hade en särskild förmåga och blick för att fånga det som hände runtomkring henne – i bilder. Hon växte upp under en tid där nyhetsrapporteringen skildrade barnen i Biafra och samtidens politiska utveckling påverkade henne starkt. Som tolvåring fick hon sin första kamera och visste redan då att hon skulle bli pressfotograf med hela världen som arbetsfält. En övertygelse som senare skulle förverkligas då hon blev Aftonblades första kvinnliga pressfotograf. Hennes uppdrag var att tillföra nya perspektiv, att skildra världen för läsarna med andra glasögon.

– Aftonbladet hade funnits i 140 år när jag anställdes och fick 30 manliga fotografkollegor. Fram tills dess hade nyhetsrapporteringen och därmed omvärlden skildrats av enbart män. Ganska snart blev skillnaden i synsätt märkbar. Jag valde annorlunda motiv än mina manliga kollegor, de såg oftast inte kvinnor och barn. Fram växte berättelserna om en marginaliserad grupp från världens alla hörn. Berättelser som på ett eller annat sätt berörde flera miljoner människor bara i Sverige. Kvinnor och barn utgör ju i alla fall två tredjedelar av befolkningen i vårt land. Röster som mycket sällan fått utrymme. På sina resor runtom i världen började Ulla Lemberg se beteenden och mönster som skulle komma att påverka och förändra hela hennes tillvaro.

I Chile, Thailand, Kambodja, Filippinerna runt om i Afrika, Rumänien, Moldavien, ja hon kan inte räkna alla länder där hon såg män med små barn, som inte var deras egna, utan män, som köpt barnets kropp för att utsättas för det mest fruktansvärda. En handel som pågick öppet på gatorna där samhället inte satte stopp för det sexualiserade våldet de västerländska männen utövade mot små barn.

– I Chile som jag första gången besökte år 1986 köptes barnens  kroppar för en krona. Som räckte för barnet till att köpa ett lim som kunde döva deras smärta och hunger.I Sverige är det sexualiserade våldet mer dolt, än dom flesta andra länder jag besökt. Men sedan jag grundade Change Attitude så har våldet mot barn genom sexuell grooming ökat lavinartat. Jag ville synliggöra för världen vad som pågick och jag ser det fortfarande som min plikt att använda min förmåga för att fånga kvinnornas och barnens perspektiv. Det är kvinnornas vardagliga slit som bär upp tillvaron världen över, men det uppmärksammas och skildras mycket sällan i media .