Hon har alltid flera saker på gång samtidigt. Men drivkraften är alltid densamma för Caroline Engvall: Kampen mot sexuella övergrepp på nätet. Det senaste projektet är kanske också hennes viktigaste – att stötta lärare i att prata om det svåraste ämnet av alla. 

Ett av fem barn utsatts för sexuella övergrepp, enligt en rapport från Allmänna barnhuset. Fundera en stund på detta: I en genomsnittlig klass skulle det rent statistiskt bli fem elever. Hur många blir det på en skola? Vilka berättelser går dessa barn och unga och bär på som vi inte vill, orkar eller har verktyg för att möta?

En som länge arbetat för att få vuxenvärlden att orka se de berättelser som finns omkring dem är författaren, journalisten och föreläsaren Caroline Engvall. Nästa höst ska lärare, fritidspedagoger och skolledare bli bättre rustade för detta. Då sjösätts Carolines senaste projekt, som handlar om att ge dessa frågor en självklar plats i klassrummet. Tillsammans med pedagogen Maria Karlsson och psykologen Maria Schillaci bygger hon nu en digital kunskapsbank, som ska vara klar under hösten 2018.

Förutom att skapa nytt material, med guider, filmer, poddar och färdiga lektionsupplägg och information med kopplingar till läroplanen ska kunskapsbanken också samla de resurser som redan finns. Barnrättsorganisationen Ecpat är samarbetspartner och flera potentiella finansiärer har sett att det finns ett behov, enligt Caroline.

– Det finns ju material som är jättebra, men det är utspritt och svårt att hitta. Lärare har inte tid att scouta runt efter bra material om sexuella övergrepp på nätet.

Flera rapporter, bland annat från Bris, har visat att den psykiska ohälsan bland barn och unga har ökat de senaste åren. Anmälningarna om kränkningar till Barn- och Elevombudet har också ökat. Att det är skolans och rektorns ansvar har inte bara att göra med att huvudmannen enligt skollagen måste hantera skolrelaterade kränkningar. Det krävs ingen psykologutbildning för att inse att psykisk ohälsa även påverkar elevernas prestationsförmåga. För Caroline och Maria Karlsson är det självklart att dessa frågor är skolans angelägenhet.

– Om en klasskompis bytt namn på en Facebook-grupp med 400 likes till ”Vi som hatar Lisa-gruppen” så kommer Lisa att vara ledsen när hon kommer till skolan. Och om någon blir intvingad på skoltoaletten för att ta bilder på sig själva, bilder som sprids blixtsnabbt över världen, och personen ständigt går och är rädd för att skolkompisarna, läraren eller rektorn när som helst ska se dem, ja då skapar det en enorm stress och psykisk ohälsa. Det blir lärarnas och ytterst rektorns ansvar, eftersom det påverkar skolresultaten, säger Maria Karlsson och fortsätter:

– Vi lärare ska träna eleverna i tabeller, huvudstäder och de ska kunna stå på händer. Men när barnen är nio och vi ger dem en Ipad så förväntar vi oss att de vet hur de ska hantera all risker på egen hand. För mig finns det inte på kartan att ta upp frågor om integritet och kränkningar på nätet inte skulle ingå i lärarrollen, säger Maria Karlsson.

Caroline serverar kaffe och jordgubbar på sin altan på baksidan sitt hus, med utsikt över en grönskande trädgård. Sommarhalvåret tillbringar hon helst här, men när dagarna blir kortare flyttar hon till sitt andra hem – i Thailand – tillsammans med sin familj. Arbetsplatsen har hon i datorn – Caroline har ett eget företag som inte är särskilt beroende av geografin. Hon har ett liv som många skulle avundas. Men vart hon än reser bär hon ett tungt bagage av barns berättelser om utsatthet. Den egna barndomen beskriver hon som trygg. Berättelserna hon bär på är andras. Unga tjejer och killar som utsatts för saker som få orkar beskriva. Allra minst de själva. Hon tror att den egna tryggheten, den harmoniska grundklangen i hennes eget liv som ger henne styrkan att göra sig själv till dessa barn och ungdomars språkrör.

– Jag har och har haft det bra. De som själva utsatts för sexuella övergrepp har sår som lätt kan rivas upp.

Engagemanget kan spåras tillbaka till ett mejl till tidningen Fridas redaktion, där Caroline Engvall var chefredaktör i början av 2000-talet. En tjej, ”Tessan”, berättade att hon blivit utsatt för grova sexuella övergrepp på nätet. Caroline kunde inte släppa mejlet, utan inledde en mejlkonversation som så småningom ledde till ett möte på ett café. För Carolines del blev det början på en hittills 10 år lång kamp för att synliggöra de virtuella övergrepp som blivit ungas verklighet, men som allt för sällan når vuxenvärlden. Caroline får varje dag ta del av berättelser från barn och unga som får de allra flesta vuxna att värja sig. Många väljer kanske att titta bort, orkar inte ta in. Eller kanske lämna ifrån oss det, vidarebefordra till någon annan som ”vet hur man pratar om sådant”. Men Caroline har redan från början gjort tvärtom. Hon har ställt följdfrågor och visat att hon är redo att höra mer. Att hon kan hantera informationen. Att hon kan förvalta ett förtroende.

Vem som helst kan få andnöd av att höra bara ett brottstycke av alla de berättelser Caroline får till sig, via mejl, telefon och av människor hon träffar i sitt arbete. Caroline jobbar med olika medel för att nå fram till vuxenvärlden med denna verklighet, för att ta hål på våra försvarsmekanismer. Hon föreläser och skriver nu på sin tredje deckare om sexuella övergrepp – som hon också ser som bara ett annat sätt att nå fram.

Caroline har tagit sina frågor ändå upp i riksdagen, där hon bland annat är en av de som förespråkat att virtuell våldtäkt, alltså våldtäkt via internet, ska bli en brottsrubricering. Tillsammans med andra eldsjälar inom polis och rättsväsende har hon lyckats lyfta frågan på politikernas agenda. Men först när hennes egen son började i svenska skolan i Thailand gick det gick upp för henne hur dåligt rustade lärare och skolledare är med både med kunskap och verktyg för att prata om och förebygga om sexuella övergrepp på nätet.

– Den här skolan är otroligt attraktiv har möjlighet att anställa de bästa och mest engagerade lärarna. Därför blev jag så förvånad över hur lite även de hade funderat på frågorna som rör sexuella övergrepp på barn via nätet. Jag tänkte: ”Här sitter jag med några av Sveriges bästa lärare och de vet ändå inte hur närma sig det här ämnet”.

Samtidigt var det på sonens skola hon träffade Maria Karlsson, som länge jobbat för att lärare ska prata mer om sexuell hälsa i skolan och vunnit pris för sitt arbete i hemkommunen Ekerö.

– Hon började ställa frågor och ville veta mer. Jag förstod att detta var en extraordinärt kompetent lärare, som dessutom lite var inne på det här området.

De båda började prata. Skulle skolan kunna göra någonting? Ville hon vara med och göra en podd? Samtalen blev fler och längre och idéerna om en kunskapsbank för skolan tog form.

Kunskapsbanken ska inte bara stötta när någon redan varit utsatt för ett övergrepp utan ska samtidigt ge lärare verktyg att arbeta förebyggande – med metoder som vilar på vetenskaplig grund.

– Vi måste prata mer om integritet i skolan och var gränserna går för varje enskild elev – vilket kan vara olika för olika personer. Statens Medieråd har till exempel ett material där varje elev får svara på frågor om hur de skulle påverkas av olika situationer, som att någon ritar en näsa på dig i skolkatalogen och sätter upp den utanför klassrummet eller om någon skulle sprida en bild på dig i omklädningsrummet på idrotten. Vissa svarade att de skulle bli så ledsna att de inte orkade vara i skolan på exemplet med skolkatalogen, medan andra inte skulle bry sig alls om någon spridde bilder från omklädningsrummet. Det vi måste lära barnen är att man inte alltid kan utgå ifrån hur man själv skulle reagera utan respektera att alla är olika. Men vi behöver också lära oss mer om var lagens gränser går. Är det okej att jag andra snor din telefon, vem äger bilden? Får jag filma någon i omklädningsrummet och sedan lägga ut på Facebook? säger Maria Karlsson.

Med kunskapsbanken hoppas Caroline och Maria att fler ska våga möta berättelserna, som finns omkring oss alla. En del i kunskapsbanken kommer att hjälpa vuxna i skolan att ställa rätt frågor för att få utsatta att öppna sig. Men då måste de också vara förberedda när någon väl vågar glänta på dörren till de svartaste hemligheterna. För just där och då är situationen extremt skör.

– Om man går till rektorn direkt, ja, då har man tappat de här eleverna. Ofta tänker lärare att det kanske inte är deras bord, de gör en orosanmälan till socialtjänsten. Det är som att dra ner rullgardinen. Man måste våga hålla lite på det, säger Maria Karlsson.

– Och sträcka på sig, säger Caroline.

– De här ungdomarna berättar inte för vem som helst. Får du en berättelse kan du vara säker på att du är utvald. Den här personen har testat dig, och förstått att du kan hantera informationen.

Text: Jenny Sköld Foto: Johan Almblad